Sär-kommunikation

Nå, alla har vi väl varit där, vi som kan det svenska språket tillräckligt bra, för att kunna störa oss på sådana som konsekvent vägrar skriva ihop 'napp flaska' och 'kort hårig'. Särskrivningarna. Det är lätt att de ibland slinker ur när man skriver fort, och så fort man råkar korrekturläsa sin text, så mår man nästan illa. Hur kunde jag göra en särskrivning!? Moi! Ni förstår ju själva hur fel det kan bli om exempelvis ovanstående särskrivna exempel används i ett sammanhang. "Säljes napp flaska 20 kr". Så pungar man ut med tjugo spänn, och så får man en nappflaska, när det man ville ha var en napp, och en flaska! Kanske inte ett helt realistiskt problem. Men det här då? "Kort hårig kvinna söker brun hårig man". Nå, hur skulle det kunna sluta då? Det är komiskt, men samtidigt lite obehagligt. Mina fingrar vill sudda, när jag råkar skriva orden isär på det där viset! Jag vill inte riktigt ge mig in i sär skrivnings träsket i just denna texten - för jag har nämligen upplevt en helt ny nivå på sär-kommunikation, nämligen sär-pratandet.

Jag har köpt en talbok som heter Bränn inte ut dig, och är skriven/uppläst av Barbro Bronsberg. Jag tycker boken är ganska bra hitintills, och det är skönt att lyssna på en bok som har som syfte att just stressa av människor. Speciellt i annars stressande situationer, som på jobbet, eller när jag går och handlar. Men hon irriterar mig, Barbro. Hon sär-pratar på ett sätt som jag aldrig tidigare hört maken på. Hon pratar t.ex. om oxcy..tosin. Det är ett lite klurigt ord som kanske inte alla vet vad det betyder, inget konstigt med det. Det är i alla fall en molekyl som utsöndras i kroppen vid vällust, beröring, och för att driva på värkarna under förlossning. Men det hör inte saken till, mer än att jag förstår att det är ett ord som vissa kanske inte hört, och man vill vara extra tydlig med så lyssnarna verkligen HÖR vad man säger. Så kanske första gånger man använder ordet, så uttalar man det lite överdrivet noga, oxcy..tosin. Men man gör det däremot inte 5:e, 8:e och 12:e gången. För då börjar åtminstone (uppenbarligen) vissa läsare bli irriterade på det, och bara hör just sär-pratningen, och inte vad man egentligen vill ha sagt. Dessutom kan just dessa lyssnare tycka att uppläsaren skriver lyssnaren på näsan, eller ja, pratar lyssnaren på näsan får man väl säga i just detta fallet. Som att man inte är kompetent nog att förstå ordet första eller andra gången det sägs, utan att man måste ha det bebis-uttalat för sig varje gång det läses upp.

Andra ord behöver inte sär-talas, för folk har faktiskt hört dem förut, och kan förstå dem direkt, första gången de läses upp. Man behöver inte säga irri..tabilitet, t.ex. Det är direkt störande för att ta in helheten.

Åtminstone för irri..tabila lyssnare.