Är det inte den ena...

...så är det den andra.

Vid 22-tiden i gårkväll gick jag och Melvin en kvällspromenad. Han tittade inte på mig en enda gång, bara sniffade, sniffade och drog och vägrade lyssna och åt inte ens sina frolic-bitar när han väl gjorde något bra. Han var totalt ointresserad av mig och godis, helt styrd av lukt. Lukten från en löpande Molly. Han gick runt och pep när vi kom in igen, och pep, ylade och gnällde konstant - och då menar jag VERKLIGEN konstant - fram till åtminstone 3-4 i natt.

Han fortsatte i morse igen, sen däckade han (och jag) på soffan. Och sedan har han varit normal igen - allt tack vare underbart dränkande höstregn som tar bort doften av löpande tik, wohoo!

Jag älskar hösten!